GTA V - (en viss) sanning

Eller åtminstone en något härsknare syn på Rockstar Games senaste alster. Har varit ute ett tag på ville inte länka direkt från Goodgame då hemsidan har ett horriblet gränssnitt och utseende generellt att man inte ens orkar läsa.

Recension - GTA V

Betyg: 6 av 10

En gangsterera lämnar rum för en välkammad, en slang-slängande och en psykopat. Tvinna deras livsöden samman med en stor skokartong fylld med bilar, husridåer och en och annan rasistisk polis så har du GTA 5.

Ett av världens mest omdiskuterade spel landade för nästan en månad sedan. Frågan som ofta följer ett så efterlängtad spel: lever (eller levde) spelet upp till dess hype? Frågar du mig, svarar jag och resten i vår testgrupp nej. Vi - som många andra - hade lite väl grandiosa idéer om vart Grand Theft Auto V skulle få ämna för hashtaggar: #enastående #fakkinawsome #OMG etc. men det är med vemod för det generellt goda mottagandet av ett så efterlängtat spel som vi vill påstå att det inte alls var något vi #fakkinloved. Det var inget The Walking Dead eller The Last of Us som båda introducerade emotionellt engagemang men framförallt något nytt.

Grand Theft Auto 5 bjuder på varken eller. Det känns mer ofta än sällan som något vi redan gjort tidigare. ”Been there, and also done that” ekar i huvudet när du väl sitter i din Sportser och kör från A till B för att ha ihjäl x antal gängmedlemmar för att sedermera köra bil från B till C för att hoppa fallskärm samtidigt som du skjuter ihjäl y antal andra gängmedlemmar.

Det enda som Rockstar kryddat spelet med som känns fräscht är handlingen samt dess tre protagonister: en deprimerad lätt lönnfet bankrånare, en ung naiv ”ghetto gang banger” som försöker lära sig spela i det stora ligorna samt spelets ess i leken: Trevor Philips, en man utan vare sig sans eller reson som är – utan att skräda med orden – skvatt galen. Samtidigt blir sistnämnda spelets ”charmtroll” (om man nu kan uttrycka sig så om Trevor) då han gång på gång lyckas hitta en karaktär åtminstone jag länge trodde var utdöd i och med filmen The Shining. Speciellt när man sitter och återkallar scenen ”Here’s Johnny!”, var och varannan gång man kliver omkring i Trevors kängor.

Spelet i sig skiljer sig inte särskilt från de tidigare spelen i serien. Sandlåde-staden ska vara en avbildning av Los Angeles och södra Kalifornien och är lik den stad man besökt i tidigare spel i serien. Tråkigt nog har städerna inte utvecklats mer än att de fått nya texturer. Istället har utvecklarna fyllt staden med korkade statister och ihåliga kulisser som man efter ett pars timmar spelande ignorerar då det inte finns något sätt att interagera med dem. Hus efter hus står uppradade och oavsett om de är fina eller ej så finns det ju ingen poäng med att ha ett stort sandlåde-spel om det inte finns något att göra i den.

Visuellt sett särskiljer sig inte GTA V från några andra spel. Det är inte fult men det är heller inget spel som vinner någon teknik-genre för #awsomegraphics eller dylikt. Vissa vyer kan däremot vara rätt så makalösa vilket man märker särskilt när man befinner sig uppe i luften med helikopter eller med ett flygplan. Omgivningen hade varit till spelets fördel och lättare att uppmärksamma om den hade en mer betydande roll för nyttjandet av spelmekaniken. Som tidigare nämndes så känns det bara som att man åker runt i en stad med kulisser och människor man inte kan göra annat än att skjuta, slå ner, säga någon meningslös fras till eller köra över. 

Musiken är en stor del i GTA V, vilket märks. Jag tyckte mig höra i P3 Spel (sänds på P3, lördagar) att det var över 334 olika låtar (licenserade!) som spelet innehöll. Detta då utan att räkna in alla de säkert hundratals timmar med ”snackradio”, som det också är en charmig bit i GTA-tårtan. Satir, politiska händelser och framförallt skruvade nyhetshändelser som du själv skapar i spelet genom dina handlingar i spelet spelas upp i dessa kanaler och bitvis i de vanliga musikkanalerna.

Det som däremot gör GTA V spelbart, trots det i mina ögon holistiska samhälle som spelet försöker få liv är framförallt handlingen. Tre karaktärers vars livsöden är dina att styra är inte särskilt vanligt. Det enda jag kan komma på, på rak arm är ett av mina favoritspel (all time) är Fahrenheit (eller Indigo Prophecy som det kom att kallas i Amerika och Kanada) där man får spela som ”förövaren”, den misstänkta mördaren samt de två poliser som undersöker de mord som begåtts. Detta torde ge en något annorlunda upplevelse genom att bli tvungen att se på handlingens utveckling genom tre vitt skilda personers perspektiv. Detta är, vid vidare rannsakning, den största (och kanske enda) anledningen till att man fortsätter att ta mig vidare i spelet.

Ett spel som drogs med samma huvudsakliga problem var Assassins Creed 3 som innehöll stora stadsbitar man kunde rida, springa och hoppa sig igenom. Problemet var att det knappt fanns något att göra när man tog sig från A till B. Spel som Red Dead Redemption lyckades däremot här. Det är – tro det eller ej - bra mycket roligare att skritta fram på en häst än att köra en Ferrari om transportmetoden görs interaktiv.

För de flesta som spelar spel är det enformighet som knäcker en spelupplevelse. Kan man inte bryta en cykel som börjar intressant men sedan fortsätter i all oändlighet utan att introducera nya element (eller tills spelet är slut) känner man lätt att det inte finns någon vits med att fortsätta spela. Tråkigt men sant.

För att fortsätta i samma gnälliga spår tyckte vi GTA V online visade sig det också vara något av en besvikelse. Även om det ger en mer levande känsla till den annars ”döda” sandlåde-staden så har online-biten dragits med flertalet buggar och strulande servrar som allt från att hindra en att spela med sina kompisar i x antal timmar till den stackars skara som förlorat sina karaktärer och alla de intjänade pengar, som är mer än svåra att få tag på i online-delen av spelet.

Men här hittar man också sina guldmoment. Jag hade precis klivit ur en butik efter att köpt mig ett handeldvapen när jag såg en annan spelare susa förbi i en skranglig bil. Hoppar in i min bil och gasar efter den oskyddade medtrafikanten. När jag jagat hen dryga kilometern tänker jag att det nu är lägligt att skjuta sönder dennes däck, vilket jag snyggt gör (vilket är svårare än man tror med tanke på hur Rockstar valt att sätta styrningen med bilen kontra hur du avfyrar ditt vapen i ett fordon).

Min medtrafikant får panik och försöker fly över en bro. Det han inte räknar med att kanten är nästan en halvmeter hög och fastnar med bilen, halvvägs över kanten. Snäll som jag är vill jag hjälpa till och gasar rakt in i bilen som åker över kanten och landar på en pelare som håller upp bron, en halvmeter ner. Jag tänker: ”där kan han ju inte stå” så jag kliver ut ur bilen och börjar gå mot bilen, hållandes en stilettkniv i handen och hoppar smidigt ner på bilens huv. Min kära medtrafikant får panik och kliver ur bilen, dock ovetandes om att pelaren är för liten och ramlar en 20 meter till en säker död.

Highlights – de finns, men de är inte alls lika frekventa som i andra spel som redan finns på marknaden vilket gör att GTA V för vår del, inte kammar hem något årets spel. Kanske har jag tröttnat på att vara gangster och av att köra ihjäl folk? Troligen inte. Jag själv satte mig med det nu 2 år gamla spelet Saints Row: The Third för någon kväll sedan och oj vilken skillnad. Spelets stad kändes mer levande och så betydligt mer interaktiv än GTA V någonsin gjorde under de 30+ timmar jag hittills lagt ner på spelet. Visst är Saints Row mindre, kvadratsmetermässigt och för att inte tala om hur skruvat det är. Men uppenbarligen är det här, som ofta kvaliteten som räknas och inte kvantiteten. Men självklart. Rockstar säljer väl på Grand Theft Autos som det välkända varumärke det kommit att bli under alla dessa år.

Nåväl. Det är många spel som släpps nu till hösten som säkerligen kan få oss att få upp intresset igen för öppna sandlådor.